God läsning och Jul

Omröstningen visar att Lessing, Gräset sjunger drar längsta strået i julkrubban denna omgång. Eventuella överklaganden bör vara B, B B&S valberedning tillhanda senast dan före dopparedan för att eventuella inköp av bok ska kunna stoppas.

B, B B&S önskar sina bloggfans och medlemmar en riktigt skön och avkopplande läsjul med många hårda paket under granen.

Att lägga ifrån sig en bok...

Jag erkänner, jag har inte läst Oryx & Crake. Jag har läst 100 av 400 sidor. Jag försöker erinra mig när jag senast la ifrån mig en bok, senast jag gav upp en läsupplevelse. Jag kan komma på två tillfällen. Jag har säkert gjort det nån gång ytterligare för länge länge sedan men jag minns två gånger. Den senaste var Jan Guillous Arn och dessförinnan Liza Marklunds Sprängaren. I båda dessa fall gjorde jag det i ilska. Ilska över den undermåliga kontroll dessa båda hyllade författare har över det svenska språket. (Jag säger som min aningen cyniske far - "det är ingen slump att Guillou får litterära priser i Frankrike och inte här ty där har han en översättare och det räddar språket.) Och du Jan, jag gillade ondskan. Kommer inte ihåg om språket var bättre eller om det bara var för att jag var yngre och mindre kräsen men en liten tröst kanske det kan vara...

Nåväl. Oryx & Crake lägger jag inte undan på grund av språket. Det är visserligen ingen behållning i sig (som det delvis var med Woolf) men det är inte orsaken till att jag läser 1-5 sidor åt gången med tilltagande frustration. Nej det beror istället på att jag är ointresserad, ja till och med likgiltig, inför Snowmans levnadsöde. Jag inser att det här är smart, att Atwoods skruvade framtidsvision är en kritik mot dagens samhälle och att stor möda lagts ned på ett "nytt" sätt att framställa denna kritik. Hon har säkerligen en rad poänger. Men det spelar ingen roll. Det är oförlåtligt att vara så totalt oförmögen att få mig att vilja läsa vidare om saker som egentligen intresserar mig. Först blir jag arg på mig själv men med tiden insåg jag att det är Atwood som förtjänar min ilska och inte jag själv. För en gångs skull kanske... Skönt att inte behöva internalisera!

Precis som läsupplevelsen av Oryx & Crake aldrig avslutades slutar denna högst bristfälliga recension här, abrubt och ofullständigt. För vem vill läsa om vad jag tyckte om en bok jag inte ens läst färdigt och mina ursäkter för att så blev fallet? Det känns fel att sätta ett betyg och det finns ju de i bokklubben som menar att boken tar sig. Men hmm ... med risk för att för evigt dömas som en person som dömer på förhand sätter jag en 2:a. Hur skulle det se ut om det inte gick att kvantifiera...

(Som lite kuriosa kan nämnas att undertecknad hade långt framskridna planer på att bli forskare inom gentekniken gång för länge länge sedan.)

Oryx and Crake eller pigoonen som gjorde lumpen

Den uppmärksamme har noterat att jag sedan en tid tillbaka har återinfört versaler i mitt skriftspråk. Har jag anpassat mig till omvärlden, eller har jag bara glömt bort att skriva med gemener? Det låter jag vara osagt. Om Oryx and Crake har jag dock följande att säga: jävla skitbok. Eller så tänkte jag i alla fall i början av denna litterära pjäs. Allt är ett mysterium inledningsvis. Jorden har gått under, snömannen bor i ett träd, främmande humanoider ställer barnsliga frågor och någon är bitter. Detta kanske låter som en ordinär dag i ditt liv, men för undertecknad var det svårt att få något grepp om handlingen. Boken är ett sammelsurium av episoder ur det förgångna, blandat med nutid. Eller framtid, snarare. För den läsare som söker en stunds avkoppling kan detta tyckas besvärligt, och man kanske rent av lägger ifrån sig boken. Men där begår man ett misstag.

Oryx and Crake är en enda röra inledningsvis, men ju längre man kommer i boken, desto mer ordning råder. Man får ihop det. Detta är naturligtvis fullständigt logiskt, men denna logik är irriterande långt borta när man som läsare kämpar sig igenom varje sida. Dock, när andra pärmen väl börjar skönjas, då är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det som gör denna bok läsvärd är författarinnans ironi, underfundiga svarta humor och sättet hon knyter ihop de parallella handlingarna på. Jag har svårt att inte identifiera mig med den helt visionslöse och cyniske huvudpersonen i berättelsen - en helt avkodad människa som gett upp och är nöjd bara dagen är över och han får dra en 20 år gammal filt över sig. Denna känsla av samhörighet med en fullkomligt avtrubbad individ är smått obehaglig, ja.

Det som i min ringa mening drar ned betyget på boken, är det kaos som råder inledningsvis; man får tugga sig igenom halva boken innan innehållet blir mört och lockar till större intag. Vill författarinnan förmedla ett budskap? Jag vet inte. Om det finns där så bekommer det mig inte. Händelserna i stort berör inte, det är snarare de små detaljerna här och där som är behållningen med historien.

Oryx and Crake får 3 paradice-bubblor.

Två Lessing-kort i valdebatten...

Den 5:e sanningen - "En feministisk bibel" och hennes stora internationella genombrott. Består tydligen av 5 böcker i en, en gul, en svart, en röd och en blå notebook - o så en sista Golden Notebook (som även är den engelska titeln). Böckerna beskriver i tur o ordning huvudpersonens yrkesliv, politiska liv, kärleksliv och vardagsliv - o så knyts de ihop på slutet. Som ni gissar så är den dock ganska lång - typ 600 sidor.

Även hennes debutroman "Gräset sjunger" skulle vara spännande. Utspelar sig i Zimbabwe i slutet av 40-talet. Behandlar raspolitiken mellan vita och svarta (läs vit kvinna förälskar sig i svart man).

Lägger min röst på Gräset sjunger för att värma upp lite med Lessing. Gillar vi hennes stil skulle vi kunna fortsätta med Sanningarna senare - när de små bubblorna har lite längre tid på sig att hinna knapra sig igenom 600 sidor.

Nästa bok - att läsa i jul

Kanske blir det en proletärförfattare att läsa under julstjärnornas gnister på mörka vinterhimlen. B, B & BS är rörande överens om att vi behöver något mer lättläst och lättsmält över julen. Ett av förslagen är någon bok av Moa Martinsson.

Jag har letat rätt på två förslag. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd är högst intressant. Den väckte stor uppståndelse när den kom 1933, pga den sexuella frispråkigheten i boken. Bokens huvudpersoner lever fattigt och skildrar ett hårt liv för två kvinnor i Norrköping, men ska ändå vara skriven med ett "glimten-i-ögat" sätt (typiskt Moa).

Moas två serier "Miaserien" och "Bettyserien" ska också vara läsvärda. Den första har jag läst och den är härligt skriven! Men "Bettyserien" är för mig ännu oläst. Den ska handla om Moa som vuxen. Första boken i serien heter "Den osynlige älskaren". Säkert lika läsvärd som "Miaserien".

Nu är uppdraget för B, B & BS medlemmar att snabbt som ögat göra egen research kring mina två förslag - "Kvinnor och Äppelträd" eller "Den osynlige älskaren" och rösta. Jag kommer sammanfatta och skicka ut resultat innan fredag denna vecka.

"konstig" bok till trots

..var det ett givande och trevligt möte igår kväll. jag vill tacka värdinnan för en mycket smaklig måltid - speciellt som jag kom direkt från jobbet och var snowman-aktigt hungrig och i behov av rapid energipåfyllning.

Suck

Är det nån som kommer igenom den här boken?

Jag behöver en deadline...

Ska vi boka en ny träff snart så att vi inte skjuter det framför oss för länge. Dessutom behöver jag en eadline om jag ska ta mig igenom den här boken. Just nu går det trögt. Egentligen inte för att den verkar dålig men av nån anledning känner jag ingen dragning till att läsa den. Pigoons till trots...

Fler kvinnor!

När snowmans öde är klarlagt är det dags för ytterligare en bok... Jag skulle vilja starta den debatten igen med att föreslå att vi läser något av Doris Lessing eller Moa Martinsson. Återkommer med förslag på titlar.

Sen kom jag på att vi sagt att vvi ska tala lite om författaren också. Låt oss inte glömma det på nästa träff :-)

Satte vi ett datum för nästa träff? Var det möjligen så att jag skulle stå värd? Förra träffen är höljd i bubblor i mitt minne...

welcome, mrs dalloway. and goodbye.

i virgina woolfs alster 'mrs dalloway' får vi på ett par hundra sidor följa en parant societetsdam under en dag i hennes alldeles vanliga mondäna överklassliv i london. men som om denna generösa inblick i någons ointressanta liv inte vore nog, vi får även stifta bekantskap med en mentalt sjuk krigsveteran, dennes förtvivlade fru, clarissa dalloways stelbenta make richard och clarissas ungdomsflamma, peter walsh. samt några andra karaktärer.

det geniala draget att beskriva en dag i någons liv och låta andra figurer figurera i parallella berättelser med små ögonblick där historierna touchar varandra här och där är inget nytt genialt drag. däremot är - eller snarare var - woolfs sätt att beskriva tankar och skeenden i sina nästintill oändliga strömmar av ord något utöver det vanliga när det begav sig på 1920-talet. dessa medvetandeströmmar fungerar bra då författarinnan beskriver den mentalt sjuke septimus dialoger mellan sig själv och sin döde vän, men mindre bra när andra enklare förhållanden och företeelser ska beskrivas, som en liten fågel som flyger över en solig park; till slut blir det bara för mycket. för det mesta finner jag woolfs överdrivna beskrivningar olidligt tråkiga, speciellt när de kvittras fram i kedjor av ord och bisatser som är på tok för långa. verket var stilistiskt nyskapande när det publicerades, ingen tvekan, men jag tror att de huvudämnen som vi får anta att boken tar upp, innästlade i allt oväsentligt - nostalgi kring vad som blev av det som var, förlorade ideal och konsekvenser av våra val i livet - hade mått bättre av att avhandlas i en mer klassisk berättarstil.

några framstående avsnitt finns, naturligtvis, som till exempel den avslutande festkvällen, där woolf briljant lyckas förmedla vad som döljer sig under ytliga leenden och artiga fraser - eller de
i mitt tycke mest intressanta styckena av boken, där den svagsinte septimus - som nog kanske är klokast av alla karaktärerna i denna berättelse - resonerar med sig själv och sin döde vän. det finns en hel del att säga om denna bok, och hur författarinnans liv påminner om både den ena och den andra porträtterade karaktärens liv och död, men min motivation tryter dessvärre. mrs dalloway får tre lustgasfyllda bubblor av mig.

Så jag sammanfattar o lägger till några...

Oryx & Crake - Hör två röster tror jag. Slog upp denna i min 500 mustreadbooks-book och hittade den inte - dock figurerar Margaret Atwood med 2 andra böcker. Vilket ju talar för att denna förmodligen är läsvärd.

Ranelid - Hör en stark för-röst, och en stark emot-röst + en som för resonemanget "ingen rök utan eld - låt oss höra vad han har att säga"

Porrdrottningen - nedröstad för nu.

Historien om traktorer i Ukraina - Ingen förutom Mathias verkar ens vilja rösta vilken man kan förstå på titeln. Dock har jag, hör och häpna, faktiskt läst en del av denna redan. Inget jag fastnade för - slutade efter några kapitel här o där.

Till denna digra lista skulle jag vilja göra några tillägg:

My left foot - Ni har säkert hört om eller sätt filmen om pojken som bara kan använda sin vänstra fot. Detta är den självbiografiska boken bakom. Memoar av Christy Brown

Lost Horizon - Riktig gammal äventyrsklassiker. Myten om Shangri-La, paradiset där människor inte åldras. James Hilton.

A Clockwork Orange - Vidare på Boo's framtidstema. Har staten rätt att använda våld mot medborgare för att skydda andra? Ni har säkert hört om eller sett Kubricks filmatisering. A tillägga är att denna (enl. Wikipeida där jag surfat omkring lite) är framröstad som 1 av 100 bästa böcker under 1900-talet. Must count for something. Anthony Burgess

Che Guevara - The Motorcycle Diaries. Av honom själv. Tja...vem var han? Vet inget om kvaliteten på denna, men den skulle vara intressant att ha läst : )


Så....sammanfattningsvis. Om ni inte röstar på någon av dessa så blir det Oryx & Crake. Jag lägger min röst på A clockwork orange som också är på tema framtid, men som jag inbillar mig är litt mindre dystopisk och realistisk än Oryx.

Skulle egentligen behöva en feelgood-bok i mitt liv just nu allra mest, men det vill ni säkert inte.

Allt för nu. In o rösta med er latmaskar. Vi bestämmer oss imorgon eller i helgen så vi hinner börja läsa.

Jag säger det ni tänker...äntligen är Caroline on the blogg!

Svårt och vackert

Fantastiskt. Svårt. Vackert. Brittiskt. Kvinnligt. Det doftar cigarr, Shalimarparfym och rött läppstift om Mrs Dalloway. Scenografin gör sig lika säker som i Illusionisten eller andra engelska socitetsfilmer. Svår är den därför att språket är stramt och kvinnligt och vackert på en och samma gång. Ibland outhärdligt, ibland djupt och vackert. Jag hade dock väldigt svårt för det och kom aldrig igenom boken helt. Det fanns ibland inget som lockade vidare till läsning.

Clarissa, dvs Mrs Dalloway - hon hade kanske hellre presenterat sig som Mrs Walsh på festen den kvällen (fast hade hon då haft fest?) - lever ett inrutat socitetsliv, känns stundtals fängelselikt, liv med sin man Mr Dalloway. Överklass i england. Clarissa har därför tonvis med tid över till att gå och fundera på sin 16-årskärlek Peter. När Peter dyker upp så möts tankarna om hur ett liv tillsammans med honom skulle varit jämfört med det liv hon lever nu med tankarna på hur irriterande det är att Peter alltid måste pilla på sin pennkniv. Clarissa skulle aldrig använda ordet pilla, men det är precis vad hon irriterar sig på.

Är det inte fascinernade? Ofta söker vi det perfekta, men kan inte få det och då måste vi kompromissa. Hade Clarissa klarat av att leva ett liv med Peter - som ständigt pillar på sin fickkniv, men som å andra sidan är äventyraren, romantikern och den hennes hjärta slår ett extra slag för. Frågan är obesvarad, men säger mycket om hur vi fungerar. Eller åtminstone känner jag igen mig i den svåra frågan. Hur ska jag både kunna äta upp kakan och ha den kvar?

Clarissa måste säkert också fundera dagarna i ändå på hur man kan få ett fantastiskt, vackert, brittiskt och kvinnligt uppfyllt liv. Att det ska vara så svårt.

Jag ger Mrs Dalloway en stadig 3:a. Jag står inte ut med att den är så svårläst stundtals, och så brittisk. Men den höjer sig definitivt över de lägsta betygen eftersom Clarissa går runt med tankar som delas av så många andra. Är mitt liv meningsfullt?

...I dream of things that never were and say... maybe...

Clarissa du är min största mardröm! Eller? Du personifierar idealistens kapitulation inför livets meningslöshet. Du personifierar också kvinnans oundvikliga kapitulation inför den patriarkala struktur du levde i. Du försakar för att uppnå det du vill bara för att när det är för sent fråga dig om det var värt det. Ditt liv speglas mot din ungdom som åter uppenbarar sig och dessutom betraktar dig med ett kritiskt men också förorättat öga. Vad har du då att säga mig?

Huvudhistorien, som jag ser det, dvs kontrasterandet av Clarissas liv nu och som ung idealistisk kvinna är intresseväckande nu liksom den måste ha varit då. Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway var alldeles uppenbart banbrytande såväl i form som i innehåll vilket jag ska återkomma till. Men den har alltså också en del att säga en nutidsman i brytningen mellan ungdom och vad man nu ska kalla åren efter 30. Jag blir alltid berörd av människor som stänger in sig i mindre sammanhang än de är skapta för. Lika ångestframkallande är Clarissas omsorger om sina många cocktailbjudningar som radhustillvaron hos huvudkaraktären i Måns och Hannes film Klassfesten. Jag tror jag får extra mycket ångest för att jag brutit mig ur mina egna konventioner för att sedan på grund av samhällets, och mina egna, framgångskriterier kompromissa med min intellektuella handlingsfrihet. "There is more to life than this" som Björk skulle ha sagt på kraftigt bruten engelska. Brytningen förmodligen bara för att markera oviljan att foga sig, viljan att vara sin egen och ha sitt eget uttryck i en konventionell värld.

Språket är som sagt banbrytande. Det kvittrar om Woolf. När det är som bäst följer jag hennes kvitter och det ger färg, form och luft under vingarna på historien. Konstaterar också att språket gör sig oerhört väl för högläsning. Men, och det är ett ganska stort men, såhär närmare 100 år senare är språket svårtillgängligt. När historien plötsligt byter skådeplats utan förvarning blir språket istället ett hinder. Sällan har jag tvingast börja om så många gånger och jag vill helst inte tro att det är min i och för sig begränsade intellektuella förmåga som helt står att skylla för detta. Som en parentes är det roligt att konstatera att det finns någon som gödlar mer med komatecken äv vad jag gör och som helt obehindrat slänger sig med mängder av språkets annars närmast utrotningshotade semikolon.

För att sammanfatta. När allt samverkar, språket, historien, karaktärerna, perspektivet och så vidare jag då är det bland det bästa jag läst. Det berör, väcker såväl tankar som känslor och ger dessutom en inblick i en svunnen tid på ett sätt som gör att man nästan känner att man varit där. Det är också i de stunderna jag faktiskt önskar att det var jag som fått skriva manus och regissera en film med utgångspunkt i denna bok. Men så kommer det långa avsnitt när allt går i otakt. Eller nej det var orättvist. Men det kommer stunder där delarna inte förstärker varandra och det helt enkelt blir för svårt att följa vad Woolf vill säga. Det gör det också fantastiskt svårt att sätta ett relevant betyg. Att sätta ett snitt av det dåliga, 2, och det bra, 6, dvs 4 vore enkelt. Det känns dock inte rättvist. Jag sätter mitt betyg mer utifrån min åsikt om bokens höjd, betydelse och kvalitet än min egen frustrerade upplevelse av den. Jag smyger dock in minustecknet för att markera det senare.

Betyg: 5 -

Eftersom jag nu lite oväntat fick en bundsförvant och Ranelid ärligt talat känns väldigt aktuellt just nu är mitt förslag Ranelid först, Oryx därefter...

Caroline, you have the deciding vote...

östeuropeiska traktorer

beslutsprocessen kring nästa bok tycks ha självdött. vad sägs om att läsa något mycket humoristiskt men med dova undertoner?

"a short history of tractors in ukranian"

(en kort berättelse om traktorer på ukrainska)

Maryse?

För att komma med ett helt nytt förslag så ligger boken "Färden genom mangroven" av Maryse Condé på första plats i DNs boklistan v.38. Så här skriver DN: En deckare, ett sorgespel, ett samhällsporträtt och en skildring av främlingsrädslan. I "Färden genom mangroven" förnyar den västindiska litteraturens grande dame Karibiens gåtfulla historia.

Samtidigt får vill jag slå ett slag för DNs nya satsning Boklördag som kan bli en bra inspirationskälla framöver.

Sugna på en vart är världen på väg diskussion?

...eller det är det jag tror det skulle bli i alla fall. Vad tror ni om "Oryx and Crake" av Margaret Atwood som nästa bok?

Flaggan på toppen...

Jag har bestigit mitt "blogg everest" och nu kan ni glädja er (eller i alla fall läsa) mitt allra första inlägg, och jag glädjer mig mest åt att jag hann före C. Sitter här och dricker lite eftermiddagskaffe och funderar över vilket betyg jag ska ge Woolf för mrs Dalloway. Känns tufft att ge en 2:a, gör om gör rätt, till någon som anses vara en av 1900-talet vikigaste författare (även om jag stundtals kände så). Skulle även kännas rätt bra att smacka till med en 6:a och inbilla mig att jag förstår storheten i boken och då givetvis även identifiera mig med den litterära intelligenseliten:)

Nää, tror jag ska låta diskussion (och kanske mest gårdagens bubblor) sjuka in och så återkommer jag med en rafflande analys och motivering till ett genomtänkt betyg.

Tack så mycket för igår!

betygsättning och -skala

kan någon påminna mig - och de hundratals läsare av bloggen som till dags dato har hört av sig och frågat om samma sak - hur vår betygsskala ser ut och den ungefärliga innebörden av varje steg i skalan.

johan, vill du agera skalman och facilitera en sådan utläggning?

Vippar

Vad ska man säga om denna bok? Jag har försökt komma in i den, försökt ägna min själ åt den, försökt ge den en chans i sällskap med bästa rekvisita (te med honung och scones).. men ack så svårt. Den ramlar helt enkelt inte ner. Den ligger liksom och vippar på kanten och vet inte var den ska. Ska bli spännande att höra vad ni andra tycker imorgon. Och trevligt att ses efter sommaren!

lite trögstartade...

Man kanske kan förledas att tro att vår lilla bokklubb somnat in. Vill då bara understryka att vi må vara aningen trögstartade men förleds icke att tro att detta är ett bestående tillstånd. Vi laddar alla med nya betraktelser av diverse litteratur. Och jag vill också dementera eventuella rykten om att flickorna inte skulle vara skrivkunniga. De är bara lite blyga... ;-)

i'm dying in this town

jag har lite svårt för woolfs groteskt detaljerade och kvittriga beskrivningar av företeelser - framför allt har jag svårt för hennes överdoserande bruk av semikolon. ok, ok, jag förstår att det kanske såg annorlunda ut, det engelska skriftspråkbruket i bloomsbury, då, jämfört med nu. men en mening ska inte vara en halv sida lång. i'm terribly sorry, mrs dalloway.

jag länkar till en sida med memorable quotes från filmen "the hours". och klämmer även in några av de - i mitt tycke - bästa avslutande orden i en spelfilm. från ovan nämnda film:

Dear Leonard. To look life in the face, always, to look life in the face and to know it for what it is. At last to know it, to love it for what it is, and then, to put it away. Leonard, always the years between us, always the years. Always the love. Always the hours.

länkar om martell och pi, för den vetgirige

http://www.pbs.org/newshour/conversation/july-dec02/martel_11-11.html

http://books.guardian.co.uk/bookerprize2002/story/0,12350,836092,00.html

http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/arts/2351847.stm

π

jag vände sidor på löpande band vid läsningen av berättelsen om pi. kanske var det för att jag försökte undvika att bli indragen i samtal med alkoholiserade resenärer på tunnelbanans gröna linje, eller möta bedjande blickar från medlemmar i rumänska tiggarligor. eller så var det bara för att boken är högst läsvänlig, och den berättelse som avtäcks sida för sida är både spännande och intressant. språket är levande, detaljrikt och den imponerande tid av research som skriftställaren yann martell lade ned inför författandet av detta verk blommar ut i de beskrivningar av religioner och zoologiska förhållanden som i mångt och mycket utgör första delen av berättelsen om pi. bokens andra hälft, vistelsen till havs, är en annan typ av historia, där hårda fakta får stå tillbaka något för att släppa fram mer fantasifullt tankearbete kring överlevnad, tro och vilja.

bokens förtjänster ligger framför allt i den annorlunda historien som berättas, den osannolika konstellationen av huvudpersoner och de tankar och reflektioner som väcks till liv hos läsaren; om liv och död, makt och lydnad, saknad och längtan. i ett vidare perspektiv kan läsaren frossa i otaliga tillfällen till biblisk symbolism - ibland lite väl lättsmälta - och eventuellt även ställa sig frågan "vad är sant, och vad är dikt, och vilken av de två föredrar jag - egentligen?".

åh. och pi. pi är förutom pojken i berättelsen även beteckningen på en irrationell och transcendent matematisk konstant. pi har en oändlig decimalutveckling. trots århundranden av forskning kring pi och dess egenskaper är talet fortfarande delvis en gåta. man kan sysselsätta sig en hel livstid med att försöka förstå pi till fullo, men man kommer utan tvekan gå bet.

martells berättelse om pi får fyra bubblor.

3,14 vore ett för lågt betyg...

Låt mig börja med att säga att den första bokklubbsdiskussionen enligt mig var lika sprudlande tillfredställande som bubblorna i våra glas. Framtiden ser ljus ut för Books, Bubbles & B.S.

Så till Berättelsen om Pi. Att sätta ett sifferbetyg må anses oseriöst av de mest intellektuellt pretentiösa litteraturrecensenterna men det är för mig bara ett tecken på feghet. Visst en siffra kan anses förminskande och definitiv men jag förväntar mig att våra läsare kan betrakta våra betyg med en lagom stor nypa salt och även se förbi enbart siffran och även ta del av de utvecklade kommentarerna som motiverer den.

För tydlighets skull är det på sin plats att påpeka att Books, Bubbles & B.S. använder en skala från 1-6 där 6 är ett överbetyg reserverat helt enastående litterära prestationer.

Berättelsen om Pi är en roman likt ingen annan (Åtminstone nästan. Den lär vara inspirerad av en liknande berättelse.). Den har ett antal styrkor. Den rationellt krassa tonen kombinerat med huvudpersonens, Pi, alldeles egna logik skapar komiska effekter som gör att boken aldrig känns tungläst. Med tanke på att handlingen i sig definitivt kunde framställts i novellform är detta en prestation i sig. Den grundläggande "konflikten" mellan religion och naturvetenskap nyttjas på ett nytt sätt och föder tankar kring agnostik, religioners exklusivitet gentemot varandra och möjligheten att vara såväl troende som vetenskapligt rationell.

Som äventyrsroman utan symbolisk tolkning skulle berättelsen om Pi fortfarande fungera men utan symboliken hade den inte stannat kvar efter själva läsningen. Nu gör den det. Symboliken är dock romanens styrka och svaghet. Symboliken förefaller ibland uppenbar, ibland svårgreppbar och som helhet osammanhängande. Risken för övertolkning är överhängande. Det spretar helt enkelt och det drar ner betyget något. Jag lämnar inte boken med en aha-upplevelse och nyfikenheten att klura vidare på vad Yann Martell egentligen menat är halvhjärtad. Dock gjorde den efterföljande bokklubbsdiskussionen klart att tolkningsmöjligheterna är rika.

Jag måste göra ytterligare en utvikning och den gäller en möjlig tolkning. Ibland får jag en känsla av att tigern är det brittiska imperiet och Pi Gandhi. Tigern den aggresiva parten som vill pinka in ett revir den egentligen inte har rätt till. Pi som genom passivt motstånd och uthållighet slutligen betvingar tigern och finner en form för samexistens. Det verkar dock inte som om författaren avser denna tolkning alternativt så låter han den medvetet inte hänga samman och enbart tangeras. Oavsett vilket är detta ett exempel på hur symboliken ger underlag för övertolkning på gott och ont.

Som sammanfattning uppskattar jag möjligheterna att själv skapa ordning i symboliken. Jag hade uppskattat än mer om Yann Martell hade lyckats med att få mig att känna att det finns en mening bakom orden, en helhet eller poäng, som jag inte riktigt kommer åt. En mening som jag kan skönja men likt månens spegelbild i en vattenpuss inte kan fånga. Då hade romanen lämnat mig med en irriterande intellektuell klåda, en gåta att lösa. Nu lämnar den mig med ett leende på läpparna, några nya men osammanhängande tankar och känslan av att delvis ha överlistat författaren.

Betyget blir därför 4.

min röst

Wolf och Wilde får min röst.

/Linda

Beslut blir alltid mer ångestfyllda om man har många alternativ så jag tänkte erbjuda några:

Slakthus 5, Kurt Vonnegut (som Mathias redan pratat om)
Mrs Dalloway, Virginia Woolf
The importance of being Ernest, Oscar Wilde
Vredens Druvor, John Steinbeck
Älskade, Toni Morrison

Trevlig helg!

sommarlätt min melodi

min röst ligger åt att välja det sommarlätta spåret. hitler eller liknande på näthinnan under krystvärkarna känns inte så lockande just nu. har vi andra böcker i pipeline eller kan någon av följande vara smakfull sommarläsning: En geishas memoarer (Arthur golden), Tätt intill dagarna (Mustafa Can) eller Elva minuter (Paulo Coelho). Alla tre faller definitivt under sommarläsning.

Linda

freedom to choose

hitlers idéer är ingen light summer reading. vi kanske inte ska ha light summer reading, ändå. jag vill ha något fluffigare att läsa under sommaren. något upplyftande. ja, faktiskt. upplyftande.

Två ämnen och nästa bok...

Har visserligen bara läst lite drygt 50 sidor men kan konstatera att två av mina favoritämnen redan berörts. 1/ Är frihet per definition positivt eller ej? 2/ Hur kan man vara något annat än agnostiker? Lovar gott... :-)

Mathias, kan inte du ge oss lite mer argument för varför nästa bok eventuellt inte är ett bra val. Om vi ska byta måste vi börja fundera på alternativ snarast.

/J

bokbyte

Jag börjar fundera på om vi inte borde byta bort nästkommande bok.

Väl utfört uppdrag

Lysande!

/M.

Välkommen!

Bloggen har under mindre pompa och ståt och mer svett än bubblor öppnats för Books, Bubbles & B.S medlemmar. Välkomna att börja blogga!