God läsning och Jul

Omröstningen visar att Lessing, Gräset sjunger drar längsta strået i julkrubban denna omgång. Eventuella överklaganden bör vara B, B B&S valberedning tillhanda senast dan före dopparedan för att eventuella inköp av bok ska kunna stoppas.

B, B B&S önskar sina bloggfans och medlemmar en riktigt skön och avkopplande läsjul med många hårda paket under granen.

Att lägga ifrån sig en bok...

Jag erkänner, jag har inte läst Oryx & Crake. Jag har läst 100 av 400 sidor. Jag försöker erinra mig när jag senast la ifrån mig en bok, senast jag gav upp en läsupplevelse. Jag kan komma på två tillfällen. Jag har säkert gjort det nån gång ytterligare för länge länge sedan men jag minns två gånger. Den senaste var Jan Guillous Arn och dessförinnan Liza Marklunds Sprängaren. I båda dessa fall gjorde jag det i ilska. Ilska över den undermåliga kontroll dessa båda hyllade författare har över det svenska språket. (Jag säger som min aningen cyniske far - "det är ingen slump att Guillou får litterära priser i Frankrike och inte här ty där har han en översättare och det räddar språket.) Och du Jan, jag gillade ondskan. Kommer inte ihåg om språket var bättre eller om det bara var för att jag var yngre och mindre kräsen men en liten tröst kanske det kan vara...

Nåväl. Oryx & Crake lägger jag inte undan på grund av språket. Det är visserligen ingen behållning i sig (som det delvis var med Woolf) men det är inte orsaken till att jag läser 1-5 sidor åt gången med tilltagande frustration. Nej det beror istället på att jag är ointresserad, ja till och med likgiltig, inför Snowmans levnadsöde. Jag inser att det här är smart, att Atwoods skruvade framtidsvision är en kritik mot dagens samhälle och att stor möda lagts ned på ett "nytt" sätt att framställa denna kritik. Hon har säkerligen en rad poänger. Men det spelar ingen roll. Det är oförlåtligt att vara så totalt oförmögen att få mig att vilja läsa vidare om saker som egentligen intresserar mig. Först blir jag arg på mig själv men med tiden insåg jag att det är Atwood som förtjänar min ilska och inte jag själv. För en gångs skull kanske... Skönt att inte behöva internalisera!

Precis som läsupplevelsen av Oryx & Crake aldrig avslutades slutar denna högst bristfälliga recension här, abrubt och ofullständigt. För vem vill läsa om vad jag tyckte om en bok jag inte ens läst färdigt och mina ursäkter för att så blev fallet? Det känns fel att sätta ett betyg och det finns ju de i bokklubben som menar att boken tar sig. Men hmm ... med risk för att för evigt dömas som en person som dömer på förhand sätter jag en 2:a. Hur skulle det se ut om det inte gick att kvantifiera...

(Som lite kuriosa kan nämnas att undertecknad hade långt framskridna planer på att bli forskare inom gentekniken gång för länge länge sedan.)

Oryx and Crake eller pigoonen som gjorde lumpen

Den uppmärksamme har noterat att jag sedan en tid tillbaka har återinfört versaler i mitt skriftspråk. Har jag anpassat mig till omvärlden, eller har jag bara glömt bort att skriva med gemener? Det låter jag vara osagt. Om Oryx and Crake har jag dock följande att säga: jävla skitbok. Eller så tänkte jag i alla fall i början av denna litterära pjäs. Allt är ett mysterium inledningsvis. Jorden har gått under, snömannen bor i ett träd, främmande humanoider ställer barnsliga frågor och någon är bitter. Detta kanske låter som en ordinär dag i ditt liv, men för undertecknad var det svårt att få något grepp om handlingen. Boken är ett sammelsurium av episoder ur det förgångna, blandat med nutid. Eller framtid, snarare. För den läsare som söker en stunds avkoppling kan detta tyckas besvärligt, och man kanske rent av lägger ifrån sig boken. Men där begår man ett misstag.

Oryx and Crake är en enda röra inledningsvis, men ju längre man kommer i boken, desto mer ordning råder. Man får ihop det. Detta är naturligtvis fullständigt logiskt, men denna logik är irriterande långt borta när man som läsare kämpar sig igenom varje sida. Dock, när andra pärmen väl börjar skönjas, då är det svårt att lägga ifrån sig boken. Det som gör denna bok läsvärd är författarinnans ironi, underfundiga svarta humor och sättet hon knyter ihop de parallella handlingarna på. Jag har svårt att inte identifiera mig med den helt visionslöse och cyniske huvudpersonen i berättelsen - en helt avkodad människa som gett upp och är nöjd bara dagen är över och han får dra en 20 år gammal filt över sig. Denna känsla av samhörighet med en fullkomligt avtrubbad individ är smått obehaglig, ja.

Det som i min ringa mening drar ned betyget på boken, är det kaos som råder inledningsvis; man får tugga sig igenom halva boken innan innehållet blir mört och lockar till större intag. Vill författarinnan förmedla ett budskap? Jag vet inte. Om det finns där så bekommer det mig inte. Händelserna i stort berör inte, det är snarare de små detaljerna här och där som är behållningen med historien.

Oryx and Crake får 3 paradice-bubblor.

Två Lessing-kort i valdebatten...

Den 5:e sanningen - "En feministisk bibel" och hennes stora internationella genombrott. Består tydligen av 5 böcker i en, en gul, en svart, en röd och en blå notebook - o så en sista Golden Notebook (som även är den engelska titeln). Böckerna beskriver i tur o ordning huvudpersonens yrkesliv, politiska liv, kärleksliv och vardagsliv - o så knyts de ihop på slutet. Som ni gissar så är den dock ganska lång - typ 600 sidor.

Även hennes debutroman "Gräset sjunger" skulle vara spännande. Utspelar sig i Zimbabwe i slutet av 40-talet. Behandlar raspolitiken mellan vita och svarta (läs vit kvinna förälskar sig i svart man).

Lägger min röst på Gräset sjunger för att värma upp lite med Lessing. Gillar vi hennes stil skulle vi kunna fortsätta med Sanningarna senare - när de små bubblorna har lite längre tid på sig att hinna knapra sig igenom 600 sidor.

Nästa bok - att läsa i jul

Kanske blir det en proletärförfattare att läsa under julstjärnornas gnister på mörka vinterhimlen. B, B & BS är rörande överens om att vi behöver något mer lättläst och lättsmält över julen. Ett av förslagen är någon bok av Moa Martinsson.

Jag har letat rätt på två förslag. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd är högst intressant. Den väckte stor uppståndelse när den kom 1933, pga den sexuella frispråkigheten i boken. Bokens huvudpersoner lever fattigt och skildrar ett hårt liv för två kvinnor i Norrköping, men ska ändå vara skriven med ett "glimten-i-ögat" sätt (typiskt Moa).

Moas två serier "Miaserien" och "Bettyserien" ska också vara läsvärda. Den första har jag läst och den är härligt skriven! Men "Bettyserien" är för mig ännu oläst. Den ska handla om Moa som vuxen. Första boken i serien heter "Den osynlige älskaren". Säkert lika läsvärd som "Miaserien".

Nu är uppdraget för B, B & BS medlemmar att snabbt som ögat göra egen research kring mina två förslag - "Kvinnor och Äppelträd" eller "Den osynlige älskaren" och rösta. Jag kommer sammanfatta och skicka ut resultat innan fredag denna vecka.

"konstig" bok till trots

..var det ett givande och trevligt möte igår kväll. jag vill tacka värdinnan för en mycket smaklig måltid - speciellt som jag kom direkt från jobbet och var snowman-aktigt hungrig och i behov av rapid energipåfyllning.