Obamas retorik

Det ser ut att bli Obama som blir demokraternas kandidat. Redan en mycket kort bit in i hans bok funderar jag på om det är bra eller dåligt.

Visst synes han vara en visionär, en person med större intresse av att tjäna än att utöva makt och en "folkets man". Men två frågor dyker upp i mitt huvud:

1. Finns det substans bakom orden? Retoriken är högtflygande, tämligen pretentiös och svulstig. Den skulle aldrig fungera i Sverige men uppenbarligen i USA. Jag tror att ord kan förändra världen men hur kommer de att förhålla sig till Obamas handling om han kommer till makten?
2. Om Obama är äkta. Om det finns substans bakom orden. Om han har en vision och en vilja att i sanning förändra och förnya. Om det är så; kommer han att lyckas när det politiska spelets vardag gör sig påmind. Kommer han att rå på maktspelarnas kvarnstenar. Det finns säkert en och annan som anser att han saknar tyngden som krävs för att rubba deras cirklar. Men hoppas kan man ju få göra...

Och just det: rår han på McCain?

Jäklar, vad gräset sjunger

Låt mig härmed sjunga Doris Lessings lov efter att ha läst denna numera Nobelprisbelönade skriftställares första novell, Gräset sjunger. Lessings personliga bakgrund avslöjar förvisso en spännande och upplevelserik barndom och uppväxt, och ett långvarigt grubblande över frågor som mänskliga maktförhållanden och anspänningar mellan könen. Men detta räcker inte riktigt till för att förklara Lessings häpnadsväckande debut som författare - historien, språket, kompositionen; allt är i det närmaste fulländat.

Vi får som läsare genom Lessings rika språk och erfarenhetsbank ta del av en engagerande och obehaglig historia som på olika plan kretsar kring människans härskande och underkastelse och de dimensioner som finns där emellan. Huvudpersonernas yttre och inre attribut målas upp av Lessing på ett nästan märkligt objektivt sätt, vilket tillåter läsaren att göra de sista penseldragen kring karaktärerna själv, och krasst göra igenkänningar av den mänskliga naturen med sina svagheter och styrkor - så som man själv är.

Mary, den en gång så oberoende och självsäkra kvinnan, drabbas av en ofrivillig insikt om sitt leverne, vilket helt ändrar förutsättningarna för hennes tillvaro. Medveten om samhällets syn på henne som en ensamstående kvinna på väg att förlora sina bästa år drivs Mary in i ett förhållande av dubiös karaktär; ett förhållande som sedermera blir hennes undergång. Motparten (ja, motparten) i förhållandet, Dick, dväljer en drömmande och oansvarig personlighet på gränsen till naivt barnslig. Under historiens gång får vi följa det långsamma och plågsamma nedbrytandet av de bådas karaktärer. En intensiv hetta, isolering och den försvårande inblandningen av en tredje part agerar katalysatorer för denna utveckling. Denna tredje part, hemhjälpen Moses, blir slutligen den faktor som tar historien till sitt ödesmättade slut.

Jag, som liten stackare som själv bär på författardrömmar, förundras över hur Lessing lyckas prestera en första litterär insats av detta ypperliga slag, och knäböjer ödmjukt inför hennes förmåga att tänka ut och föra i hamn ett sådant skriftverk. Sällan har jag tagit del av en historia som till en sådan grad har engagerat och lockat till läsning - de sista sidorna läste jag ut vid 3-tiden en natt; jag kunde inte sluta läsa förrän historien var all, helt enkelt. Mitt betyg till Gräset sjunger av Doris Lessing blir sonika fem kvalmiga och klaustrofobiska bubblor av sex möjliga.

Orden sjunger

Jag ska nu göra ett försök att med lite distans (eventuellt lite för mycket) ge ett omdöme om Doris Lessings "Gräset sjunger".

Om Atwood i vår förra bok totalt misslyckades med att fånga min uppmärksamhet så gör Lessing det motsatta redan första sidan. Det här är en människa med berättandets gåva.

Lessing lyckas från första stund beskriva en verklighet, som trots att den är mig fullkomligt främmande och på ytan helt väsensskild från min vardag, på ett sätt som går under huden. Det sker väldigt sällan när jag läser. Precis som med verkligheten kring mig betraktar jag ibland mer än jag deltar. Men när Lessing berättar då står jag bredvid, hud mot hud, tanke mot tanke och känsla mot känsla.

Att förstå mänsklig psykologi är en sak, att beskriva den en annan och att få en läsare att såväl känslomässigt som intellektuellt kliva in i en handling och en litterär karaktär en tredje. Lessing behärskar samtliga 3 dimensioner.

Jag tycker inte om någon av huvudpersonerna. De är inte offer för omständigheterna utan för sin egen stolthet och fåfänga. Jag irriterar mig över deras dumhet så till den milda grad att det gör ont i magen. Men det onda kommer sig av det allmänmänskliga i deras beteende mer än deras öde.

Att handlingen i stort är begränsad till ett hus utan innertak skulle kunnat förleda en potentiell läsare att det också begränsar berättelsen. Så är inte fallet. Förutom den insikt i ett par människor som förmedlas ges också läsaren inblick i en tid och ett land långt från vårt dagliga liv. Lessing kritiserar inte bara den vite mannens förtryck av den svarte mannen. Hon får mig att förstå drivkrafterna bakom i stort och i smått. Det skrämmer mig mer än vilken historisk skildring som helst.

För att knyta ihop denna osammanhängande recension något vill jag anknyta till Lessings brutna tidslinje. Boken börjar i slutet. Det skapar en cirkelrörelse och en klaustrofobisk känsla samtidigt som jag som läsare aldrig riktigt vet hur boken slutar. På ytan vet jag exakt vad som hände. Men vad hände egentligen och varför. Det gör att boken dröjer sig kvar...

Jag är snubblande nära ett maxbetyg. Boken är nära nog perfekt men kanske hade jag velat se en lite mer orginell form för att ge överbetyget 6. Jag nöjer mig med betyget 5+ och en önskan att fördjupa mig ytterligare i detta författarskap.

Obama for president 2008, 2012 eller 2016?

Idag avgörs sannolikt om vi kommer att lära känna en framtida president via hans litterära yttringar. Go Obama! (fast egentligen håller jag på Clinton)

Kan förresten nån förklara för mig hur Maud Olofsson tänker?