Jäklar, vad gräset sjunger

Låt mig härmed sjunga Doris Lessings lov efter att ha läst denna numera Nobelprisbelönade skriftställares första novell, Gräset sjunger. Lessings personliga bakgrund avslöjar förvisso en spännande och upplevelserik barndom och uppväxt, och ett långvarigt grubblande över frågor som mänskliga maktförhållanden och anspänningar mellan könen. Men detta räcker inte riktigt till för att förklara Lessings häpnadsväckande debut som författare - historien, språket, kompositionen; allt är i det närmaste fulländat.

Vi får som läsare genom Lessings rika språk och erfarenhetsbank ta del av en engagerande och obehaglig historia som på olika plan kretsar kring människans härskande och underkastelse och de dimensioner som finns där emellan. Huvudpersonernas yttre och inre attribut målas upp av Lessing på ett nästan märkligt objektivt sätt, vilket tillåter läsaren att göra de sista penseldragen kring karaktärerna själv, och krasst göra igenkänningar av den mänskliga naturen med sina svagheter och styrkor - så som man själv är.

Mary, den en gång så oberoende och självsäkra kvinnan, drabbas av en ofrivillig insikt om sitt leverne, vilket helt ändrar förutsättningarna för hennes tillvaro. Medveten om samhällets syn på henne som en ensamstående kvinna på väg att förlora sina bästa år drivs Mary in i ett förhållande av dubiös karaktär; ett förhållande som sedermera blir hennes undergång. Motparten (ja, motparten) i förhållandet, Dick, dväljer en drömmande och oansvarig personlighet på gränsen till naivt barnslig. Under historiens gång får vi följa det långsamma och plågsamma nedbrytandet av de bådas karaktärer. En intensiv hetta, isolering och den försvårande inblandningen av en tredje part agerar katalysatorer för denna utveckling. Denna tredje part, hemhjälpen Moses, blir slutligen den faktor som tar historien till sitt ödesmättade slut.

Jag, som liten stackare som själv bär på författardrömmar, förundras över hur Lessing lyckas prestera en första litterär insats av detta ypperliga slag, och knäböjer ödmjukt inför hennes förmåga att tänka ut och föra i hamn ett sådant skriftverk. Sällan har jag tagit del av en historia som till en sådan grad har engagerat och lockat till läsning - de sista sidorna läste jag ut vid 3-tiden en natt; jag kunde inte sluta läsa förrän historien var all, helt enkelt. Mitt betyg till Gräset sjunger av Doris Lessing blir sonika fem kvalmiga och klaustrofobiska bubblor av sex möjliga.