welcome, mrs dalloway. and goodbye.

i virgina woolfs alster 'mrs dalloway' får vi på ett par hundra sidor följa en parant societetsdam under en dag i hennes alldeles vanliga mondäna överklassliv i london. men som om denna generösa inblick i någons ointressanta liv inte vore nog, vi får även stifta bekantskap med en mentalt sjuk krigsveteran, dennes förtvivlade fru, clarissa dalloways stelbenta make richard och clarissas ungdomsflamma, peter walsh. samt några andra karaktärer.

det geniala draget att beskriva en dag i någons liv och låta andra figurer figurera i parallella berättelser med små ögonblick där historierna touchar varandra här och där är inget nytt genialt drag. däremot är - eller snarare var - woolfs sätt att beskriva tankar och skeenden i sina nästintill oändliga strömmar av ord något utöver det vanliga när det begav sig på 1920-talet. dessa medvetandeströmmar fungerar bra då författarinnan beskriver den mentalt sjuke septimus dialoger mellan sig själv och sin döde vän, men mindre bra när andra enklare förhållanden och företeelser ska beskrivas, som en liten fågel som flyger över en solig park; till slut blir det bara för mycket. för det mesta finner jag woolfs överdrivna beskrivningar olidligt tråkiga, speciellt när de kvittras fram i kedjor av ord och bisatser som är på tok för långa. verket var stilistiskt nyskapande när det publicerades, ingen tvekan, men jag tror att de huvudämnen som vi får anta att boken tar upp, innästlade i allt oväsentligt - nostalgi kring vad som blev av det som var, förlorade ideal och konsekvenser av våra val i livet - hade mått bättre av att avhandlas i en mer klassisk berättarstil.

några framstående avsnitt finns, naturligtvis, som till exempel den avslutande festkvällen, där woolf briljant lyckas förmedla vad som döljer sig under ytliga leenden och artiga fraser - eller de
i mitt tycke mest intressanta styckena av boken, där den svagsinte septimus - som nog kanske är klokast av alla karaktärerna i denna berättelse - resonerar med sig själv och sin döde vän. det finns en hel del att säga om denna bok, och hur författarinnans liv påminner om både den ena och den andra porträtterade karaktärens liv och död, men min motivation tryter dessvärre. mrs dalloway får tre lustgasfyllda bubblor av mig.

Så jag sammanfattar o lägger till några...

Oryx & Crake - Hör två röster tror jag. Slog upp denna i min 500 mustreadbooks-book och hittade den inte - dock figurerar Margaret Atwood med 2 andra böcker. Vilket ju talar för att denna förmodligen är läsvärd.

Ranelid - Hör en stark för-röst, och en stark emot-röst + en som för resonemanget "ingen rök utan eld - låt oss höra vad han har att säga"

Porrdrottningen - nedröstad för nu.

Historien om traktorer i Ukraina - Ingen förutom Mathias verkar ens vilja rösta vilken man kan förstå på titeln. Dock har jag, hör och häpna, faktiskt läst en del av denna redan. Inget jag fastnade för - slutade efter några kapitel här o där.

Till denna digra lista skulle jag vilja göra några tillägg:

My left foot - Ni har säkert hört om eller sätt filmen om pojken som bara kan använda sin vänstra fot. Detta är den självbiografiska boken bakom. Memoar av Christy Brown

Lost Horizon - Riktig gammal äventyrsklassiker. Myten om Shangri-La, paradiset där människor inte åldras. James Hilton.

A Clockwork Orange - Vidare på Boo's framtidstema. Har staten rätt att använda våld mot medborgare för att skydda andra? Ni har säkert hört om eller sett Kubricks filmatisering. A tillägga är att denna (enl. Wikipeida där jag surfat omkring lite) är framröstad som 1 av 100 bästa böcker under 1900-talet. Must count for something. Anthony Burgess

Che Guevara - The Motorcycle Diaries. Av honom själv. Tja...vem var han? Vet inget om kvaliteten på denna, men den skulle vara intressant att ha läst : )


Så....sammanfattningsvis. Om ni inte röstar på någon av dessa så blir det Oryx & Crake. Jag lägger min röst på A clockwork orange som också är på tema framtid, men som jag inbillar mig är litt mindre dystopisk och realistisk än Oryx.

Skulle egentligen behöva en feelgood-bok i mitt liv just nu allra mest, men det vill ni säkert inte.

Allt för nu. In o rösta med er latmaskar. Vi bestämmer oss imorgon eller i helgen så vi hinner börja läsa.

Jag säger det ni tänker...äntligen är Caroline on the blogg!

Svårt och vackert

Fantastiskt. Svårt. Vackert. Brittiskt. Kvinnligt. Det doftar cigarr, Shalimarparfym och rött läppstift om Mrs Dalloway. Scenografin gör sig lika säker som i Illusionisten eller andra engelska socitetsfilmer. Svår är den därför att språket är stramt och kvinnligt och vackert på en och samma gång. Ibland outhärdligt, ibland djupt och vackert. Jag hade dock väldigt svårt för det och kom aldrig igenom boken helt. Det fanns ibland inget som lockade vidare till läsning.

Clarissa, dvs Mrs Dalloway - hon hade kanske hellre presenterat sig som Mrs Walsh på festen den kvällen (fast hade hon då haft fest?) - lever ett inrutat socitetsliv, känns stundtals fängelselikt, liv med sin man Mr Dalloway. Överklass i england. Clarissa har därför tonvis med tid över till att gå och fundera på sin 16-årskärlek Peter. När Peter dyker upp så möts tankarna om hur ett liv tillsammans med honom skulle varit jämfört med det liv hon lever nu med tankarna på hur irriterande det är att Peter alltid måste pilla på sin pennkniv. Clarissa skulle aldrig använda ordet pilla, men det är precis vad hon irriterar sig på.

Är det inte fascinernade? Ofta söker vi det perfekta, men kan inte få det och då måste vi kompromissa. Hade Clarissa klarat av att leva ett liv med Peter - som ständigt pillar på sin fickkniv, men som å andra sidan är äventyraren, romantikern och den hennes hjärta slår ett extra slag för. Frågan är obesvarad, men säger mycket om hur vi fungerar. Eller åtminstone känner jag igen mig i den svåra frågan. Hur ska jag både kunna äta upp kakan och ha den kvar?

Clarissa måste säkert också fundera dagarna i ändå på hur man kan få ett fantastiskt, vackert, brittiskt och kvinnligt uppfyllt liv. Att det ska vara så svårt.

Jag ger Mrs Dalloway en stadig 3:a. Jag står inte ut med att den är så svårläst stundtals, och så brittisk. Men den höjer sig definitivt över de lägsta betygen eftersom Clarissa går runt med tankar som delas av så många andra. Är mitt liv meningsfullt?

...I dream of things that never were and say... maybe...

Clarissa du är min största mardröm! Eller? Du personifierar idealistens kapitulation inför livets meningslöshet. Du personifierar också kvinnans oundvikliga kapitulation inför den patriarkala struktur du levde i. Du försakar för att uppnå det du vill bara för att när det är för sent fråga dig om det var värt det. Ditt liv speglas mot din ungdom som åter uppenbarar sig och dessutom betraktar dig med ett kritiskt men också förorättat öga. Vad har du då att säga mig?

Huvudhistorien, som jag ser det, dvs kontrasterandet av Clarissas liv nu och som ung idealistisk kvinna är intresseväckande nu liksom den måste ha varit då. Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway var alldeles uppenbart banbrytande såväl i form som i innehåll vilket jag ska återkomma till. Men den har alltså också en del att säga en nutidsman i brytningen mellan ungdom och vad man nu ska kalla åren efter 30. Jag blir alltid berörd av människor som stänger in sig i mindre sammanhang än de är skapta för. Lika ångestframkallande är Clarissas omsorger om sina många cocktailbjudningar som radhustillvaron hos huvudkaraktären i Måns och Hannes film Klassfesten. Jag tror jag får extra mycket ångest för att jag brutit mig ur mina egna konventioner för att sedan på grund av samhällets, och mina egna, framgångskriterier kompromissa med min intellektuella handlingsfrihet. "There is more to life than this" som Björk skulle ha sagt på kraftigt bruten engelska. Brytningen förmodligen bara för att markera oviljan att foga sig, viljan att vara sin egen och ha sitt eget uttryck i en konventionell värld.

Språket är som sagt banbrytande. Det kvittrar om Woolf. När det är som bäst följer jag hennes kvitter och det ger färg, form och luft under vingarna på historien. Konstaterar också att språket gör sig oerhört väl för högläsning. Men, och det är ett ganska stort men, såhär närmare 100 år senare är språket svårtillgängligt. När historien plötsligt byter skådeplats utan förvarning blir språket istället ett hinder. Sällan har jag tvingast börja om så många gånger och jag vill helst inte tro att det är min i och för sig begränsade intellektuella förmåga som helt står att skylla för detta. Som en parentes är det roligt att konstatera att det finns någon som gödlar mer med komatecken äv vad jag gör och som helt obehindrat slänger sig med mängder av språkets annars närmast utrotningshotade semikolon.

För att sammanfatta. När allt samverkar, språket, historien, karaktärerna, perspektivet och så vidare jag då är det bland det bästa jag läst. Det berör, väcker såväl tankar som känslor och ger dessutom en inblick i en svunnen tid på ett sätt som gör att man nästan känner att man varit där. Det är också i de stunderna jag faktiskt önskar att det var jag som fått skriva manus och regissera en film med utgångspunkt i denna bok. Men så kommer det långa avsnitt när allt går i otakt. Eller nej det var orättvist. Men det kommer stunder där delarna inte förstärker varandra och det helt enkelt blir för svårt att följa vad Woolf vill säga. Det gör det också fantastiskt svårt att sätta ett relevant betyg. Att sätta ett snitt av det dåliga, 2, och det bra, 6, dvs 4 vore enkelt. Det känns dock inte rättvist. Jag sätter mitt betyg mer utifrån min åsikt om bokens höjd, betydelse och kvalitet än min egen frustrerade upplevelse av den. Jag smyger dock in minustecknet för att markera det senare.

Betyg: 5 -

Eftersom jag nu lite oväntat fick en bundsförvant och Ranelid ärligt talat känns väldigt aktuellt just nu är mitt förslag Ranelid först, Oryx därefter...

Caroline, you have the deciding vote...

östeuropeiska traktorer

beslutsprocessen kring nästa bok tycks ha självdött. vad sägs om att läsa något mycket humoristiskt men med dova undertoner?

"a short history of tractors in ukranian"

(en kort berättelse om traktorer på ukrainska)

Maryse?

För att komma med ett helt nytt förslag så ligger boken "Färden genom mangroven" av Maryse Condé på första plats i DNs boklistan v.38. Så här skriver DN: En deckare, ett sorgespel, ett samhällsporträtt och en skildring av främlingsrädslan. I "Färden genom mangroven" förnyar den västindiska litteraturens grande dame Karibiens gåtfulla historia.

Samtidigt får vill jag slå ett slag för DNs nya satsning Boklördag som kan bli en bra inspirationskälla framöver.

Sugna på en vart är världen på väg diskussion?

...eller det är det jag tror det skulle bli i alla fall. Vad tror ni om "Oryx and Crake" av Margaret Atwood som nästa bok?

Flaggan på toppen...

Jag har bestigit mitt "blogg everest" och nu kan ni glädja er (eller i alla fall läsa) mitt allra första inlägg, och jag glädjer mig mest åt att jag hann före C. Sitter här och dricker lite eftermiddagskaffe och funderar över vilket betyg jag ska ge Woolf för mrs Dalloway. Känns tufft att ge en 2:a, gör om gör rätt, till någon som anses vara en av 1900-talet vikigaste författare (även om jag stundtals kände så). Skulle även kännas rätt bra att smacka till med en 6:a och inbilla mig att jag förstår storheten i boken och då givetvis även identifiera mig med den litterära intelligenseliten:)

Nää, tror jag ska låta diskussion (och kanske mest gårdagens bubblor) sjuka in och så återkommer jag med en rafflande analys och motivering till ett genomtänkt betyg.

Tack så mycket för igår!

betygsättning och -skala

kan någon påminna mig - och de hundratals läsare av bloggen som till dags dato har hört av sig och frågat om samma sak - hur vår betygsskala ser ut och den ungefärliga innebörden av varje steg i skalan.

johan, vill du agera skalman och facilitera en sådan utläggning?

Vippar

Vad ska man säga om denna bok? Jag har försökt komma in i den, försökt ägna min själ åt den, försökt ge den en chans i sällskap med bästa rekvisita (te med honung och scones).. men ack så svårt. Den ramlar helt enkelt inte ner. Den ligger liksom och vippar på kanten och vet inte var den ska. Ska bli spännande att höra vad ni andra tycker imorgon. Och trevligt att ses efter sommaren!

lite trögstartade...

Man kanske kan förledas att tro att vår lilla bokklubb somnat in. Vill då bara understryka att vi må vara aningen trögstartade men förleds icke att tro att detta är ett bestående tillstånd. Vi laddar alla med nya betraktelser av diverse litteratur. Och jag vill också dementera eventuella rykten om att flickorna inte skulle vara skrivkunniga. De är bara lite blyga... ;-)