...I dream of things that never were and say... maybe...

Clarissa du är min största mardröm! Eller? Du personifierar idealistens kapitulation inför livets meningslöshet. Du personifierar också kvinnans oundvikliga kapitulation inför den patriarkala struktur du levde i. Du försakar för att uppnå det du vill bara för att när det är för sent fråga dig om det var värt det. Ditt liv speglas mot din ungdom som åter uppenbarar sig och dessutom betraktar dig med ett kritiskt men också förorättat öga. Vad har du då att säga mig?

Huvudhistorien, som jag ser det, dvs kontrasterandet av Clarissas liv nu och som ung idealistisk kvinna är intresseväckande nu liksom den måste ha varit då. Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway var alldeles uppenbart banbrytande såväl i form som i innehåll vilket jag ska återkomma till. Men den har alltså också en del att säga en nutidsman i brytningen mellan ungdom och vad man nu ska kalla åren efter 30. Jag blir alltid berörd av människor som stänger in sig i mindre sammanhang än de är skapta för. Lika ångestframkallande är Clarissas omsorger om sina många cocktailbjudningar som radhustillvaron hos huvudkaraktären i Måns och Hannes film Klassfesten. Jag tror jag får extra mycket ångest för att jag brutit mig ur mina egna konventioner för att sedan på grund av samhällets, och mina egna, framgångskriterier kompromissa med min intellektuella handlingsfrihet. "There is more to life than this" som Björk skulle ha sagt på kraftigt bruten engelska. Brytningen förmodligen bara för att markera oviljan att foga sig, viljan att vara sin egen och ha sitt eget uttryck i en konventionell värld.

Språket är som sagt banbrytande. Det kvittrar om Woolf. När det är som bäst följer jag hennes kvitter och det ger färg, form och luft under vingarna på historien. Konstaterar också att språket gör sig oerhört väl för högläsning. Men, och det är ett ganska stort men, såhär närmare 100 år senare är språket svårtillgängligt. När historien plötsligt byter skådeplats utan förvarning blir språket istället ett hinder. Sällan har jag tvingast börja om så många gånger och jag vill helst inte tro att det är min i och för sig begränsade intellektuella förmåga som helt står att skylla för detta. Som en parentes är det roligt att konstatera att det finns någon som gödlar mer med komatecken äv vad jag gör och som helt obehindrat slänger sig med mängder av språkets annars närmast utrotningshotade semikolon.

För att sammanfatta. När allt samverkar, språket, historien, karaktärerna, perspektivet och så vidare jag då är det bland det bästa jag läst. Det berör, väcker såväl tankar som känslor och ger dessutom en inblick i en svunnen tid på ett sätt som gör att man nästan känner att man varit där. Det är också i de stunderna jag faktiskt önskar att det var jag som fått skriva manus och regissera en film med utgångspunkt i denna bok. Men så kommer det långa avsnitt när allt går i otakt. Eller nej det var orättvist. Men det kommer stunder där delarna inte förstärker varandra och det helt enkelt blir för svårt att följa vad Woolf vill säga. Det gör det också fantastiskt svårt att sätta ett relevant betyg. Att sätta ett snitt av det dåliga, 2, och det bra, 6, dvs 4 vore enkelt. Det känns dock inte rättvist. Jag sätter mitt betyg mer utifrån min åsikt om bokens höjd, betydelse och kvalitet än min egen frustrerade upplevelse av den. Jag smyger dock in minustecknet för att markera det senare.

Betyg: 5 -