Svårt och vackert

Fantastiskt. Svårt. Vackert. Brittiskt. Kvinnligt. Det doftar cigarr, Shalimarparfym och rött läppstift om Mrs Dalloway. Scenografin gör sig lika säker som i Illusionisten eller andra engelska socitetsfilmer. Svår är den därför att språket är stramt och kvinnligt och vackert på en och samma gång. Ibland outhärdligt, ibland djupt och vackert. Jag hade dock väldigt svårt för det och kom aldrig igenom boken helt. Det fanns ibland inget som lockade vidare till läsning.

Clarissa, dvs Mrs Dalloway - hon hade kanske hellre presenterat sig som Mrs Walsh på festen den kvällen (fast hade hon då haft fest?) - lever ett inrutat socitetsliv, känns stundtals fängelselikt, liv med sin man Mr Dalloway. Överklass i england. Clarissa har därför tonvis med tid över till att gå och fundera på sin 16-årskärlek Peter. När Peter dyker upp så möts tankarna om hur ett liv tillsammans med honom skulle varit jämfört med det liv hon lever nu med tankarna på hur irriterande det är att Peter alltid måste pilla på sin pennkniv. Clarissa skulle aldrig använda ordet pilla, men det är precis vad hon irriterar sig på.

Är det inte fascinernade? Ofta söker vi det perfekta, men kan inte få det och då måste vi kompromissa. Hade Clarissa klarat av att leva ett liv med Peter - som ständigt pillar på sin fickkniv, men som å andra sidan är äventyraren, romantikern och den hennes hjärta slår ett extra slag för. Frågan är obesvarad, men säger mycket om hur vi fungerar. Eller åtminstone känner jag igen mig i den svåra frågan. Hur ska jag både kunna äta upp kakan och ha den kvar?

Clarissa måste säkert också fundera dagarna i ändå på hur man kan få ett fantastiskt, vackert, brittiskt och kvinnligt uppfyllt liv. Att det ska vara så svårt.

Jag ger Mrs Dalloway en stadig 3:a. Jag står inte ut med att den är så svårläst stundtals, och så brittisk. Men den höjer sig definitivt över de lägsta betygen eftersom Clarissa går runt med tankar som delas av så många andra. Är mitt liv meningsfullt?