Så blev då nästa bok Dorian Grays porträtt.

Snö visade sig övermäktig för flera av oss. Troligen var det helt enkelt längden i kombination med våra urbant tidsfattiga liv som var tungt vägande orsaker till detta "nederlag". Jag vill dock slå ett slag för Pamuks språk och önskar inte avskräcka någon. Dock är min entusiasm inför Wilde kort efter att ha kommit igång att läsa om Dorian avsevärt större. Avsevärt!

Fler bokförslag inför nästa bok

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.
"Beloved" av Toni Morrison
"Underworld" av Don DeLillo.
Chockdoktrinen
Ett öga rött.
Och så talade Zarathustra

Lämplig sommarläsning beslutades lagom till att halva sommaren passerat. Snö, Orhan Pamuk.

Jag måste försöka lära mig att skriva mina recensioner i direkt anslutning till att jag läst boken.

För en gångs skull läste jag ut boken en bra bit före vår bokträff. Därtill har en del tid förflutit sen denna träff. Bubblorna gör också sitt till.

Vad jag försöker göra är att skriva ner förväntningarna på denna recension något.

Flyga Drake är en bok som på ett effektivt sätt engagerar sin läsare. Kanske lite för effektivt. Alla dramaturgiska knep och klyschor tas till och i det avseendet blir det inte så orginellt, bara ovanligt väl utfört. Det som däremot är något orginellt, eller så är det bara jag som läser för lite, är den inblick boken erbjuder i den afganska historien. Boken är i sig en osedvanligt rik historia och mot bakgrund av Afganistan som skådeplats för världspolitiken, religiös fanatism och, i skuggan av detta, människornas liv och vedermödor i stort och smått blir den mångdimensionell.

Jag har lätt att ta till mig bokens huvudkonflikt - skuld. Människans svaghet och ovilja att acceptera sin egen svaghet. Svek och den empatiska människans förmåga till förtärande skuldkänslor över detta. Alla dessa ting dras till sin spets i denna historia. Det är gripande, angeläget och realistiskt, omän extremt.

Så långt allt väl. Men det finns ett par men. Inte något jättestort men tillräckligt för att ändå anse att det drar ner helhetsintrycket.

Språket är enkelt och rakt. Det hindrar ej historien men det adderar heller ingenting.

Jag betraktar som läsare en historia. Jag blir engagerad. Jag läser snabbt och intresserat. Jag förfasas. Men jag förvånas samtidigt över att det inte går mer under huden på mig när det trots allt känns så tillgängligt, så angeläget. Kanske är det just det. Less is more gäller inte här. Det är dessutom trots allt en fjärran värld som beskrivs. En värld jag kan bli skrämd av men inte helt ta till mig trots allmängiltigheten i mycket av det boken behandlar. Less hade nog varit more i vissa fall. Men framförallt kommer jag aldrig riktigt under huden på någon karaktär.

Jag vet att man inte ska jämföra författare utan istället bedöma ett författarskap för sig utifrån dess uttryck. Jag kan dock inte låta bli för att tydliggöra vad jag menar. Hade Doris Lessing skrivit den här boken hade jag förmodligen behövt psykologhjälp för att ta mig förbi dessa människoöden. Hosseini saknar helt enkelt hennes psykologiska finkänslighet, hennes språk och nyansrikedom. Å andra sidan är han en förbannat begåvad historieberättare.

Innan jag sätter mitt betyg vill jag säga att jag ej sett filmen som bygger på Flyga drake men jag anser att varje regissör som med detta som grund misslyckas med att göra en engagerande film ska överväga ett nytt yrkesval.

Mitt betyg blir 4 bubblor.

The Kite Runner (Flyga drake)

Från Obamas köttiga och svulstiga frosserier i klyschor och grandiosa omskrivningar av vårt kära föregångsland i väst (Nej, inte Norge - tänk längre västerut) till den currydoftande vegetariska långkoksgryta som The Kite Runner skulle kunna liknas vid, är steget långt. Att då och då läsa en förhållandevis okomplicerad men spännande page turner kan vara befriande som omväxling till mer krävande litterära alster; här vill jag emellertid utfärda en varning: läsaren av denna text ska ej förledas tro att Obama kan räknas till den sistnämnda kategorin - au fucking contraire.

Så. Nu fick ni min recension av Obamas "The Audacity of Hope" också. Men för att återgå till vår bokklubbs senast lästa bok, The Kite Runner, så kan jag avslöja att den hör till de lättsmältas och snabblästas skara.

Vi vet ju ingenting om Afghanistan, mer än det vi matats med från nyhetssändningarna på Fox News, och det är kanske inte hela sanningen. Vilken tur då, att vi i The Kite Runner får en grundlig duvning i allt från små subtila afghanska kulturella nycker till bredare aspekter såsom befolkningens hardship genom årtionden av utländsk och inhemsk misshandel. Informationen är förträffligt paketerad i en rätt spännande historia som spänner över flera årtionden och som hinner täcka flera olika människoöden. Vår huvudperson i historien, Amir, är dock en tämligen tråkig människa men som på många sätt speglar oss vanliga, tråkiga människor i hur vi resonerar kring skam och ånger och allt det där tråkiga vi lyckas försätta oss i och bära med oss under stora delar av våra liv.

Ibland blir Khaled Hosseini lite väl amerikanskt överpedagogisk i sitt sätt att beskriva historiens skeenden och kopplingar till tidigare avsnitt, vilket är något som kan irritera långskägget av mig i vilken historia som helst. På det hela taget har vi dock här en spännande och informativ historia som understundom berör på djupet (jag ska villigt erkänna att jag upplevde några tårfyllda ögonblick), men understundom tangerar Days of Our Lives-kvalitet i berättandet.

The Kite Runner får tre stora bubblor och en halv eftersläntrande bonusbubbla av sex möjliga.

Jag vill börja med att be alla våra trogna läsare om ursäkt för den låga frekvensen av inlägg vi lyckas prestera just nu. Jag tror Obama tog musten ur oss alla. Känner inte als att jag har lust att recensera hans bok. Den hade sina styrkor och svagheter och en massa ord. Jag har lite svårt att bedöma om han är så äkta en amerikan kan bli eller så falsk som en amerikan kan bli. Tiden lär väl ge svar på den saken. Åtminstone om han blir president.

Det får bli 3 stora bubblor till Obama. Godkänt plus men inte mer...

Hur ska vi förresten förhålla oss till bubblornas storlek. Champagnebubblor är ju små och de är ju de bästa bubblorna... ;-)

Misstänker att det blir desto fler och mer positiva recensioner av "Flyga drake". För en gångs skull har jag läst ut en bok långt före deadline... Det säger lite om min uppfattning om den.

På återseende,

Talk is cheap!

Obamas retorik om ett nytt sätt att driva politik, ett justare sätt med större samförstånd och mindre smutskastning är lätt att ta till sig. Börjar han dock inte närma sig gränsen för när det är tomma ord? Kanske kan vi få en rapport av någon som följt valkampanjen närmare. Jag känner bara utifrån det jag vet att han ligger farligt nära gränsen.

Att Hillary är en bitch förvånar väl ingen och det kanske innebär en fördel för henne nu när kampanjen verkar bli allt smutsigare. Eller?

Glad påsk!

Obamas retorik

Det ser ut att bli Obama som blir demokraternas kandidat. Redan en mycket kort bit in i hans bok funderar jag på om det är bra eller dåligt.

Visst synes han vara en visionär, en person med större intresse av att tjäna än att utöva makt och en "folkets man". Men två frågor dyker upp i mitt huvud:

1. Finns det substans bakom orden? Retoriken är högtflygande, tämligen pretentiös och svulstig. Den skulle aldrig fungera i Sverige men uppenbarligen i USA. Jag tror att ord kan förändra världen men hur kommer de att förhålla sig till Obamas handling om han kommer till makten?
2. Om Obama är äkta. Om det finns substans bakom orden. Om han har en vision och en vilja att i sanning förändra och förnya. Om det är så; kommer han att lyckas när det politiska spelets vardag gör sig påmind. Kommer han att rå på maktspelarnas kvarnstenar. Det finns säkert en och annan som anser att han saknar tyngden som krävs för att rubba deras cirklar. Men hoppas kan man ju få göra...

Och just det: rår han på McCain?

Jäklar, vad gräset sjunger

Låt mig härmed sjunga Doris Lessings lov efter att ha läst denna numera Nobelprisbelönade skriftställares första novell, Gräset sjunger. Lessings personliga bakgrund avslöjar förvisso en spännande och upplevelserik barndom och uppväxt, och ett långvarigt grubblande över frågor som mänskliga maktförhållanden och anspänningar mellan könen. Men detta räcker inte riktigt till för att förklara Lessings häpnadsväckande debut som författare - historien, språket, kompositionen; allt är i det närmaste fulländat.

Vi får som läsare genom Lessings rika språk och erfarenhetsbank ta del av en engagerande och obehaglig historia som på olika plan kretsar kring människans härskande och underkastelse och de dimensioner som finns där emellan. Huvudpersonernas yttre och inre attribut målas upp av Lessing på ett nästan märkligt objektivt sätt, vilket tillåter läsaren att göra de sista penseldragen kring karaktärerna själv, och krasst göra igenkänningar av den mänskliga naturen med sina svagheter och styrkor - så som man själv är.

Mary, den en gång så oberoende och självsäkra kvinnan, drabbas av en ofrivillig insikt om sitt leverne, vilket helt ändrar förutsättningarna för hennes tillvaro. Medveten om samhällets syn på henne som en ensamstående kvinna på väg att förlora sina bästa år drivs Mary in i ett förhållande av dubiös karaktär; ett förhållande som sedermera blir hennes undergång. Motparten (ja, motparten) i förhållandet, Dick, dväljer en drömmande och oansvarig personlighet på gränsen till naivt barnslig. Under historiens gång får vi följa det långsamma och plågsamma nedbrytandet av de bådas karaktärer. En intensiv hetta, isolering och den försvårande inblandningen av en tredje part agerar katalysatorer för denna utveckling. Denna tredje part, hemhjälpen Moses, blir slutligen den faktor som tar historien till sitt ödesmättade slut.

Jag, som liten stackare som själv bär på författardrömmar, förundras över hur Lessing lyckas prestera en första litterär insats av detta ypperliga slag, och knäböjer ödmjukt inför hennes förmåga att tänka ut och föra i hamn ett sådant skriftverk. Sällan har jag tagit del av en historia som till en sådan grad har engagerat och lockat till läsning - de sista sidorna läste jag ut vid 3-tiden en natt; jag kunde inte sluta läsa förrän historien var all, helt enkelt. Mitt betyg till Gräset sjunger av Doris Lessing blir sonika fem kvalmiga och klaustrofobiska bubblor av sex möjliga.

Orden sjunger

Jag ska nu göra ett försök att med lite distans (eventuellt lite för mycket) ge ett omdöme om Doris Lessings "Gräset sjunger".

Om Atwood i vår förra bok totalt misslyckades med att fånga min uppmärksamhet så gör Lessing det motsatta redan första sidan. Det här är en människa med berättandets gåva.

Lessing lyckas från första stund beskriva en verklighet, som trots att den är mig fullkomligt främmande och på ytan helt väsensskild från min vardag, på ett sätt som går under huden. Det sker väldigt sällan när jag läser. Precis som med verkligheten kring mig betraktar jag ibland mer än jag deltar. Men när Lessing berättar då står jag bredvid, hud mot hud, tanke mot tanke och känsla mot känsla.

Att förstå mänsklig psykologi är en sak, att beskriva den en annan och att få en läsare att såväl känslomässigt som intellektuellt kliva in i en handling och en litterär karaktär en tredje. Lessing behärskar samtliga 3 dimensioner.

Jag tycker inte om någon av huvudpersonerna. De är inte offer för omständigheterna utan för sin egen stolthet och fåfänga. Jag irriterar mig över deras dumhet så till den milda grad att det gör ont i magen. Men det onda kommer sig av det allmänmänskliga i deras beteende mer än deras öde.

Att handlingen i stort är begränsad till ett hus utan innertak skulle kunnat förleda en potentiell läsare att det också begränsar berättelsen. Så är inte fallet. Förutom den insikt i ett par människor som förmedlas ges också läsaren inblick i en tid och ett land långt från vårt dagliga liv. Lessing kritiserar inte bara den vite mannens förtryck av den svarte mannen. Hon får mig att förstå drivkrafterna bakom i stort och i smått. Det skrämmer mig mer än vilken historisk skildring som helst.

För att knyta ihop denna osammanhängande recension något vill jag anknyta till Lessings brutna tidslinje. Boken börjar i slutet. Det skapar en cirkelrörelse och en klaustrofobisk känsla samtidigt som jag som läsare aldrig riktigt vet hur boken slutar. På ytan vet jag exakt vad som hände. Men vad hände egentligen och varför. Det gör att boken dröjer sig kvar...

Jag är snubblande nära ett maxbetyg. Boken är nära nog perfekt men kanske hade jag velat se en lite mer orginell form för att ge överbetyget 6. Jag nöjer mig med betyget 5+ och en önskan att fördjupa mig ytterligare i detta författarskap.

Obama for president 2008, 2012 eller 2016?

Idag avgörs sannolikt om vi kommer att lära känna en framtida president via hans litterära yttringar. Go Obama! (fast egentligen håller jag på Clinton)

Kan förresten nån förklara för mig hur Maud Olofsson tänker?

Öppna för förslag...

Vi prövar härmed ett för bokklubben nytt grepp... Senaste träffen gav vid handen att nästa bok ska behandla amerikansk politik i någon form. Vi har tipsen Obama, Clinton & Chomsky. Nu skulle vi vilja uppmana våra läsare att hjälpa oss med tips på bra böcker i ämnet.

Tack på förhand!

Btw Jag är ganska sugen på Chomsky...

Fantastiskt. Strålande. Vackert. Och samtidigt alldeles särledes tragiskt. Förmågan att skriva en bok som jag som läsare upplever på det tvetydiga sättet måste handla om stort författarskap.

"Vad handlar boken om" - är en av Bubblornas favoritfrågor. I icke insatta recensioner skulle man kunna få för sig att boken handlar om kärlek mellan vit kvinna och svart man. Detta skulle jag säga är nonsens o ytterst missvisande, och faktiskt nedvärderande, om denna stora lilla bok. Istället skulle jag säga att boken handlar om förtrycket som sociala normer riskerar att skapa, kanske mycket genom pressen det sätter på individer att leva upp till sina egna förväntningar på sig själva. Och i förlängningen, vad ensamhet, både faktisk fysisk ensamhet och mental ensamhet, gör med en människa.

Jag måste beundra Lessings sätt att lyckas förmedla känslor på ett sätt så att det känns ända ner i min mage, utan att på banalt vis skriva det på min näsa ordagrant. Genom att förmedla en levande bild av omgivningen, genom miljöbeskrivningar men kanske ännu mer, genom att använda adjektiv som skapar associationer. En" grön buske" förblir mest en grön buske hos läsaren, medan "dallrande hetta" förmedlar en känsla som omedelbart sätter igång en massa processer och associationer hos mig.

Så efter allt detta svammel så får jag nog komma fram till att för mig handlar stort författarskap om att lyckas fånga mig, få mig att känna vad karaktärerna känner, precis som om jag satt i den stekheta solen i dammet utanför huset med plåttak och var där, och ändå lyckas överraska mig på den sista sidan. Stort författarskap handlar inte om den mest spektakulära plotten (t ex Män som Hatar Kvinnor) utan om sättet den förmedlas på. Som en kär vän till mig brukar säga: - Det är inte VAD, utan HUR som spelar roll.

- Gräset Sjunger, påminner mig om en annan bok, av en annan pristagare, av ett annat kön men med många andra paralleller. J.M Coetzee's bok Onåd utspelar sig i Sydafrika och berör apartheidsystemet och de sociala mönster och mellanmänskligt förakt som följer. Gillar du Gräset, så kommer du gilla Onåd.

Lessing överraskar och gör mig nyfiken. På Afrika, på henne själv och på att läsa mer. Var detta ett lyckoskott? Det kan jag knappast tro...damen har ju för tusan kammat hem ett Nobelpris. Den här bubblan är helt för sig själv lite osäker på de där böckerna om katter, men det finns ju en hel uppsjö andra. Kallt beräknande gav jag ju bort Den 5:e Sanningen i julklapp till min lilla mamma...dags att hala hem den till boet igen kanske.

Men nu raskt över till det ni alla väntat på....

För sitt sätt att skapa förståelse, för sitt listiga spel med karaktärerna och skapandet av långvarigt välbefinnande i min mage kommer The Grass is Singing, upp i 5 Bubblor. Inte stora Bubblor, men heller inte små...5 helt lagoma Bubbles.

På återseende mina vänner.

På Lessing blir man inte less

'I am not lonely,' said Mary truthfully. Loneliness, she thought, was craving for other people's company. But she did not know that loneliness can be an unnoticed cramping of the spirit for lack of companionship.