Orden sjunger

Jag ska nu göra ett försök att med lite distans (eventuellt lite för mycket) ge ett omdöme om Doris Lessings "Gräset sjunger".

Om Atwood i vår förra bok totalt misslyckades med att fånga min uppmärksamhet så gör Lessing det motsatta redan första sidan. Det här är en människa med berättandets gåva.

Lessing lyckas från första stund beskriva en verklighet, som trots att den är mig fullkomligt främmande och på ytan helt väsensskild från min vardag, på ett sätt som går under huden. Det sker väldigt sällan när jag läser. Precis som med verkligheten kring mig betraktar jag ibland mer än jag deltar. Men när Lessing berättar då står jag bredvid, hud mot hud, tanke mot tanke och känsla mot känsla.

Att förstå mänsklig psykologi är en sak, att beskriva den en annan och att få en läsare att såväl känslomässigt som intellektuellt kliva in i en handling och en litterär karaktär en tredje. Lessing behärskar samtliga 3 dimensioner.

Jag tycker inte om någon av huvudpersonerna. De är inte offer för omständigheterna utan för sin egen stolthet och fåfänga. Jag irriterar mig över deras dumhet så till den milda grad att det gör ont i magen. Men det onda kommer sig av det allmänmänskliga i deras beteende mer än deras öde.

Att handlingen i stort är begränsad till ett hus utan innertak skulle kunnat förleda en potentiell läsare att det också begränsar berättelsen. Så är inte fallet. Förutom den insikt i ett par människor som förmedlas ges också läsaren inblick i en tid och ett land långt från vårt dagliga liv. Lessing kritiserar inte bara den vite mannens förtryck av den svarte mannen. Hon får mig att förstå drivkrafterna bakom i stort och i smått. Det skrämmer mig mer än vilken historisk skildring som helst.

För att knyta ihop denna osammanhängande recension något vill jag anknyta till Lessings brutna tidslinje. Boken börjar i slutet. Det skapar en cirkelrörelse och en klaustrofobisk känsla samtidigt som jag som läsare aldrig riktigt vet hur boken slutar. På ytan vet jag exakt vad som hände. Men vad hände egentligen och varför. Det gör att boken dröjer sig kvar...

Jag är snubblande nära ett maxbetyg. Boken är nära nog perfekt men kanske hade jag velat se en lite mer orginell form för att ge överbetyget 6. Jag nöjer mig med betyget 5+ och en önskan att fördjupa mig ytterligare i detta författarskap.