welcome, mrs dalloway. and goodbye.

i virgina woolfs alster 'mrs dalloway' får vi på ett par hundra sidor följa en parant societetsdam under en dag i hennes alldeles vanliga mondäna överklassliv i london. men som om denna generösa inblick i någons ointressanta liv inte vore nog, vi får även stifta bekantskap med en mentalt sjuk krigsveteran, dennes förtvivlade fru, clarissa dalloways stelbenta make richard och clarissas ungdomsflamma, peter walsh. samt några andra karaktärer.

det geniala draget att beskriva en dag i någons liv och låta andra figurer figurera i parallella berättelser med små ögonblick där historierna touchar varandra här och där är inget nytt genialt drag. däremot är - eller snarare var - woolfs sätt att beskriva tankar och skeenden i sina nästintill oändliga strömmar av ord något utöver det vanliga när det begav sig på 1920-talet. dessa medvetandeströmmar fungerar bra då författarinnan beskriver den mentalt sjuke septimus dialoger mellan sig själv och sin döde vän, men mindre bra när andra enklare förhållanden och företeelser ska beskrivas, som en liten fågel som flyger över en solig park; till slut blir det bara för mycket. för det mesta finner jag woolfs överdrivna beskrivningar olidligt tråkiga, speciellt när de kvittras fram i kedjor av ord och bisatser som är på tok för långa. verket var stilistiskt nyskapande när det publicerades, ingen tvekan, men jag tror att de huvudämnen som vi får anta att boken tar upp, innästlade i allt oväsentligt - nostalgi kring vad som blev av det som var, förlorade ideal och konsekvenser av våra val i livet - hade mått bättre av att avhandlas i en mer klassisk berättarstil.

några framstående avsnitt finns, naturligtvis, som till exempel den avslutande festkvällen, där woolf briljant lyckas förmedla vad som döljer sig under ytliga leenden och artiga fraser - eller de
i mitt tycke mest intressanta styckena av boken, där den svagsinte septimus - som nog kanske är klokast av alla karaktärerna i denna berättelse - resonerar med sig själv och sin döde vän. det finns en hel del att säga om denna bok, och hur författarinnans liv påminner om både den ena och den andra porträtterade karaktärens liv och död, men min motivation tryter dessvärre. mrs dalloway får tre lustgasfyllda bubblor av mig.