Att lägga ifrån sig en bok...

Jag erkänner, jag har inte läst Oryx & Crake. Jag har läst 100 av 400 sidor. Jag försöker erinra mig när jag senast la ifrån mig en bok, senast jag gav upp en läsupplevelse. Jag kan komma på två tillfällen. Jag har säkert gjort det nån gång ytterligare för länge länge sedan men jag minns två gånger. Den senaste var Jan Guillous Arn och dessförinnan Liza Marklunds Sprängaren. I båda dessa fall gjorde jag det i ilska. Ilska över den undermåliga kontroll dessa båda hyllade författare har över det svenska språket. (Jag säger som min aningen cyniske far - "det är ingen slump att Guillou får litterära priser i Frankrike och inte här ty där har han en översättare och det räddar språket.) Och du Jan, jag gillade ondskan. Kommer inte ihåg om språket var bättre eller om det bara var för att jag var yngre och mindre kräsen men en liten tröst kanske det kan vara...

Nåväl. Oryx & Crake lägger jag inte undan på grund av språket. Det är visserligen ingen behållning i sig (som det delvis var med Woolf) men det är inte orsaken till att jag läser 1-5 sidor åt gången med tilltagande frustration. Nej det beror istället på att jag är ointresserad, ja till och med likgiltig, inför Snowmans levnadsöde. Jag inser att det här är smart, att Atwoods skruvade framtidsvision är en kritik mot dagens samhälle och att stor möda lagts ned på ett "nytt" sätt att framställa denna kritik. Hon har säkerligen en rad poänger. Men det spelar ingen roll. Det är oförlåtligt att vara så totalt oförmögen att få mig att vilja läsa vidare om saker som egentligen intresserar mig. Först blir jag arg på mig själv men med tiden insåg jag att det är Atwood som förtjänar min ilska och inte jag själv. För en gångs skull kanske... Skönt att inte behöva internalisera!

Precis som läsupplevelsen av Oryx & Crake aldrig avslutades slutar denna högst bristfälliga recension här, abrubt och ofullständigt. För vem vill läsa om vad jag tyckte om en bok jag inte ens läst färdigt och mina ursäkter för att så blev fallet? Det känns fel att sätta ett betyg och det finns ju de i bokklubben som menar att boken tar sig. Men hmm ... med risk för att för evigt dömas som en person som dömer på förhand sätter jag en 2:a. Hur skulle det se ut om det inte gick att kvantifiera...

(Som lite kuriosa kan nämnas att undertecknad hade långt framskridna planer på att bli forskare inom gentekniken gång för länge länge sedan.)