3,14 vore ett för lågt betyg...

Låt mig börja med att säga att den första bokklubbsdiskussionen enligt mig var lika sprudlande tillfredställande som bubblorna i våra glas. Framtiden ser ljus ut för Books, Bubbles & B.S.

Så till Berättelsen om Pi. Att sätta ett sifferbetyg må anses oseriöst av de mest intellektuellt pretentiösa litteraturrecensenterna men det är för mig bara ett tecken på feghet. Visst en siffra kan anses förminskande och definitiv men jag förväntar mig att våra läsare kan betrakta våra betyg med en lagom stor nypa salt och även se förbi enbart siffran och även ta del av de utvecklade kommentarerna som motiverer den.

För tydlighets skull är det på sin plats att påpeka att Books, Bubbles & B.S. använder en skala från 1-6 där 6 är ett överbetyg reserverat helt enastående litterära prestationer.

Berättelsen om Pi är en roman likt ingen annan (Åtminstone nästan. Den lär vara inspirerad av en liknande berättelse.). Den har ett antal styrkor. Den rationellt krassa tonen kombinerat med huvudpersonens, Pi, alldeles egna logik skapar komiska effekter som gör att boken aldrig känns tungläst. Med tanke på att handlingen i sig definitivt kunde framställts i novellform är detta en prestation i sig. Den grundläggande "konflikten" mellan religion och naturvetenskap nyttjas på ett nytt sätt och föder tankar kring agnostik, religioners exklusivitet gentemot varandra och möjligheten att vara såväl troende som vetenskapligt rationell.

Som äventyrsroman utan symbolisk tolkning skulle berättelsen om Pi fortfarande fungera men utan symboliken hade den inte stannat kvar efter själva läsningen. Nu gör den det. Symboliken är dock romanens styrka och svaghet. Symboliken förefaller ibland uppenbar, ibland svårgreppbar och som helhet osammanhängande. Risken för övertolkning är överhängande. Det spretar helt enkelt och det drar ner betyget något. Jag lämnar inte boken med en aha-upplevelse och nyfikenheten att klura vidare på vad Yann Martell egentligen menat är halvhjärtad. Dock gjorde den efterföljande bokklubbsdiskussionen klart att tolkningsmöjligheterna är rika.

Jag måste göra ytterligare en utvikning och den gäller en möjlig tolkning. Ibland får jag en känsla av att tigern är det brittiska imperiet och Pi Gandhi. Tigern den aggresiva parten som vill pinka in ett revir den egentligen inte har rätt till. Pi som genom passivt motstånd och uthållighet slutligen betvingar tigern och finner en form för samexistens. Det verkar dock inte som om författaren avser denna tolkning alternativt så låter han den medvetet inte hänga samman och enbart tangeras. Oavsett vilket är detta ett exempel på hur symboliken ger underlag för övertolkning på gott och ont.

Som sammanfattning uppskattar jag möjligheterna att själv skapa ordning i symboliken. Jag hade uppskattat än mer om Yann Martell hade lyckats med att få mig att känna att det finns en mening bakom orden, en helhet eller poäng, som jag inte riktigt kommer åt. En mening som jag kan skönja men likt månens spegelbild i en vattenpuss inte kan fånga. Då hade romanen lämnat mig med en irriterande intellektuell klåda, en gåta att lösa. Nu lämnar den mig med ett leende på läpparna, några nya men osammanhängande tankar och känslan av att delvis ha överlistat författaren.

Betyget blir därför 4.